Recension från ”Det grymma Svärdet”

Paddsatan är recenserad i senaste numret av Det grymma svärdet, som nyligen utkommit.

”…Den kanske klarast lysande stjärnan i denna fansin-krusning är Tommy Sundvall, som gör fansinet Paddsatan och håller en helt bisarr produktionstakt. Första numret kom förra året och nummer fem och sex kom i påskas nån gång. Han är uppenbart influerad av Henrik Bromander, inte bara till stil, förkärlek till tabuämnen och syndikalistiskt engagemang, utan även i det att han växlar mellan serier och prosa. Dock är han till skillnad från sin förebild i mitt tycke betydligt bättre på det sistnämnda, även om han är en oslipad diamant på båda områdena.

Eftersom han gjort så mycket på så kort tid och dessutom blivit bättre allteftersom struntar jag här i hans tre första nummer, trots att de hade sina stunder. Fyran har en serie om en krigshjälte från finska vinterkriget, en intressant intervju med en kille som jobbar på callcenter i Tyskland, samt den höggradigt kontroversiella novellen ”Fri, men fast” som skildrar en våldtäktsmans funderingar under de sista dagarna av sin fängelsetid och är skriven på ett väldigt inkännande första person-vis, så att man motvilligt känner viss sympati och förståelse för huvudpersonen. Nummer fem fortsätter med inkänningsövningarna med mindre sympatiska personer genom att som slagnummer ha en lång novell om en kille som börjar spela i ett vit makt-band och hur detta bands karriär utvecklas. Här står influenserna från ”Smålands mörker” som spön i backen, och prosan borde nog putsas ytterligare några varv, men jag tycker att Sundvall lyckas bättre än sin stora förebild med att göra sin huvudperson allmängiltig. Huvudpersonen i Bromanders tjocka serieroman är i mångt och mycket en kuf och en särling, och därtill en politiskt sett betydelselös sådan. Sundvalls huvudperson känns mycket mer som en representant för en hel kategori människor, och det faktum att denne inte egentligen har speciellt djupt förankrade politiska åsikter, utan liksom glider in i extremhögern i förbigående känns också realistiskt och samtidsrelevant. Novellen tar upp mer än halva numret, sen finns det inte plats för mer än en rätt blajig serie, en torr text till försvar för syndikalismen och en del småkul satirmaterial. Här någonstans bör det inflikas att Sundvall tecknar ungefär lika slarvigt och obrytt som Bromander gjorde i sina allra första fansin.

Nummer sex är en split med fansinet Autotrof som jag inte gillade alls och därför bara nämner i förbigående. Paddsatan-halvan innehåller några sidor satir plus en novell. Denna gång är det en skröna om en strypsexövning som går snett och hur den döda kroppen måste utplånas. Känns som att Sundvall lättat på slipsen och bara velat skriva en underhållningsberättelse, och den går ju att läsa, och jag skrattade åt själva historiens hejdlöshet några gånger, men den är ganska umbärlig ändå. Över huvud taget har Sundvall ett väldigt bra driv i sina berättelser, även om de kan vara klumpigt skrivna. Som författare verkar han inte klara av annat än första person-skildringar, men han lyckas hela tiden utnyttja sina begränsningar till sin fördel och får fram ett sug i sina texter som liknar det man får i Bromanders bättre berättelser. Riktiga sidvändare.”

Det Grymma Svärdet går att beställa härifrån.

Ni som är nyfikna på novellen ”Fri, men fast” får leta efter någon som äger ett exemplar av #4, hos oss är dom tvärslut.

Annonser