Medverkan i ”Text”

Image
Jag har en novell med i det uppsalabaserade fanzinet ”text” som handlar om en anställd på ett äldreboende som vill komma över en av de boendes samlade förmögenheter. Beställ på textuh@gmail.com.
Annonser

Intervju från Hunden som vägrade dö

Jag är intervjuad i fanzinet Hunden som vägrade dö #7. Här kan du beställa fanzinet.

Paddsatan är ett fanzine av Tommy Sundvall från Jordbro. Det består av serier och noveller som kan handla om såna saker som nazistiska rockband, finska krigshjältar och dömda våldtäktsman, bland annat. Paddsatan innehåller också en hel del gonzorapportering om att arbeta på callcenter, rumla runt på stan eller åka till Almedalsveckan för att snylta på etablissemangets gåvor, med mera, med mera.
Tommy har en rasande utgivningstakt, på ett och ett halvt år har det kommit åtta nummer.
Snart kommer det fler.
Och nu börjar intervjun:

Jonas: Hur var det att växa upp i Jordbro?

Tommy: Uppväxten i Jordbro var inte så dålig som många vill tro. Tittar man på Jordbro idag så är det ju bara ren skit. Det fanns ju skit när vi var små, men man förträngde eller glömde det när man växte upp. Vi hade fin natur, gångavstånd till skolan, varandra och till centrumet. Centrumet hade postkontor föräldrarna betalade räkningar hos, det fanns djuraffär och flera mataffärer. Det var liv varje dag, mycket barn överallt. 1998 kom Coca-Cola och mer eller mindre utrotade arbetslösheten i Jordbro, så kändes det iallafall. Alla fick jobb där. Jag har också gjort en vända där.

Jag tror absolut att vi som växte upp i Jordbro, och i andra förorter, blev lite mer hårdhudade än innerstadsbarnen. Vi fick ju tidigt lära oss att vi hade kassa förutsättningar att bli någonting, och det var aldrig långt ifrån missbruk eller social utslagning, antingen i det egna hemmet eller hos någon man kände. Samtidigt ska man inte dra det i smutsen, vi blev ju självständiga och kan ta väldigt mycket skit utan att kasta in handduken. Det fanns ingen rik förälder som kunde skjuta till pengar eller hjälpa en med lägenhet. Det fick vi bita tag i själva.
Utan att bli en förortsromantiker, för det är bland det värsta jag vet, så kan jag iallafall säga att växa upp i Jordbro var bra, och varje liten buske har än idag minnen som man lätt återkommer till.

J: Hur menar du att du Jordbro nuförtiden är ren skit?
T: Jordbro har utvecklats och bara blivit sämre. Centrumet har blivit en plats man undviker, med en mataffär och massor av nedstängda och igenbommade lokaler. När vi var små lekte man i centrum, möttes upp där, drack läsk vid fontänen och så. Postkontoret försvann först, sen konsum och efter det ICA, sen försvann datoraffären, djuraffären, biblioteket började ha öppet ett par timmar tre dagar i veckan och ja. Det blev sämre. Jävligt sämre. En mötesplats blev till något man bara går till för att uträtta ett snabbt ärende.

J: Till nästa fråga tänkte jag på en grej du skrev i ditt förra mail och inte i själva intervjusvaret, jag citerar:

”Jag tror att konsumera fanzines är större än att göra egna. Det är kul att det finns ett intresse, men samtidigt synd eftersom ”scenen” är så beroende av att folk faktiskt skapar själva. Det är lite det jävliga.. man bygger allt kring en DIY-princip och att allt ska hållas upp självt, och samtidigt är det just det som kan göra att den rasar ihop totalt. Men jag är ändå hoppfull.”

Ingen gör fanzines för brödfödan, det kan väl snarare betraktas som en hobby. Eller något man gör helt förstulet, liksom snappar åt sig av den lilla fritid man har för att kunna pyssla med det. Det leder mig in på det här med jobb. Jag fick nyligen lära mig begreppet ”brödjobb”, vilket är såna jobb som konstnärer och kulturarbetare gör vid sidan om sitt skapande för att kunna finansiera det. För mig kändes det både bekant och främmande. Visst ser jag mitt dagjobb delvis som ett brödjobb, men omvänt är kulturarbetet något som jag upplever att jag måste stjäla tid till för att kunna göra. När jag egentligen är för trött efter en dag på jobbet och ändå sätter mig ner och skriver. Jag tänker att det nog är så för många från arbetarklassen som vill delta i kulturlivet. Det kanske inte heller alltid känns legitimt att hålla på med kultur för att det inte ses som ett riktigt jobb i den miljön man vuxit upp i. Så arbetarbarn kan ha ett brödjobb också för självkänslans skull, för att känna sig nyttig.

Hur ser du på det här med brödjobb och kulturarbete ur ett klassperspektiv (och även ur andra perspektiv)?

T: Ett jobb är ett jobb, tycker jag. Då är det lite struntsamma om du svetsar på en fabrik 8 timmar om dagen, torkar en pensionär i röven eller skriver artiklar till tidningar. Det finns ju roligare jobb också. Jag skulle ju aldrig tacka nej till att få en heltidslön för att göra fanzines, men så ser ju inte världen ut. Visst tror jag också klass på ett sätt kan lysa igenom. De som har finare utbildningar och stort socialt kontaktnät (så kallat socialt kapital) har ju lättare att få sina saker publicerade och därmed tjäna mer pengar. Sen är dom ju inte så många. De flesta tecknare, som inte är ”giganter” måste ju ha jobb vid sidan om. En del har ju jobb på radio via Tankesmedjan för att nämna ett exempel. Nog för att Liv Strömqvist säljer väldigt bra, men jag tror inte hon försörjer sig på det. Henrik Bromander har jobb inom vården och så vidare. Å andra sidan är det ju bara ur serietecknarvärlden… hur det ser ut inom andra delar av ”kulturvärlden” vet jag faktiskt inte.

J: Det är intressant att man ens problematiserar förekomsten av brödjobb, som om man ska vara så jävla privilegierad för att man håller på med kultur att man inte ska behöva syssla med samhällets nödtorftiga arbeten. Berit, 52, som jobbat inom hemtjänsten i 30 år skulle ju säkert hellre påta i trädgården hela dagarna än springa mellan vårdtagare. Nu kanske Berit dessutom fått förslitningsskador på höfter och axlar från alltför många tunga lyft så att hon inte pallar stå och påta bland perennerna.
Arbetslivet är alltså ett problem för alla.
Hälsade på en gammal bekant häromdagen som berättade att hon inte kunde rita längre eftersom hon jobbat alldeles för länge som layoutare, hennes axlar hade blivit helt utslitna av de monotona rörelserna framför en dataskärm. Kändes förbannat synd då hon är grym på att rita och måla och brukade hålla på med sprutlackering och såna grejer.

Vad är lösningen på arbetseländet?
En stark och organiserad arbetarklass skulle kunna utföra underverk men vad ska man göra under tiden? Kanske leva fattigt och försöka jobba så litet som möjligt för att på så sätt få mer tid att göra det man vill? Hur ser du på det här?
Sen vill jag också fråga hur det kommer sig att du skriver ganska mycket om dina egna erfarenheter av arbetsliv i Paddsatan?

T:Jag tror inte på en allmän lösning sådär, utan att man stegvis tar sig framåt. Det kanske låter lite torrt, men jag gillar inte frasradikalism. Vi hade ju 10 timmars arbetsdag, sen fick vi nio, och nu är vi nere på åtta. Nästa mål är sex timmar. Och så vidare. Samma gäller alla andra saker man vill ha förändrat. Man tar en bit i taget. Klart en stark organiserad arbetarklass är det som behövs. Det var ju det som drev igenom de villkor vi har idag. En stark vilja och ett jävlaranamma.

Anledningen till att jag skriver mycket om arbetsliv i Paddsatan, både mitt och andras (skildrar arbeten etc.) är för att det intresserar mig. Vi spenderar ju större delen av våra liv i arbete, och det finns allt från komedier om arbetet och dess misärartade brister till arbetarlitteratur om livet för arbetarklassen. Jag skulle inte vilja säga att jag är en stor proletärförfattare, men jag vill gärna fortsätta med den traditionen att skildra arbete och livet för de som arbetar. Sen att det råkar vara rätt fuckade situationer som det ofta är i mina noveller är väl en annan sida av myntet…

J: Jag kan störa mig på att det finns så få skildringar av arbetarklass i populärkulturen och när det väl finns är de ofta klichétyngda och/eller väldigt inriktade på misär. Är det här något du tänker på när du skriver dina noveller eller andra texter som skildrar arbete och klass?

T: Absolut. Jag hatar det så jävla mycket. Jag hatar den där filmen ”Äta sova dö”. Kvasiintellektuella fån höjde den till skyarna för att den skildrade arbetarklassen på 2000-talet, den unga utslagna arbetarklassen. Jag såg den på bio och blev skitförbannad. Det var ju en och en halv timme misärporr och vill jag se hur jävla hemska arbetsförmedlingen är, eller hur tillfälliga jobb inte gör någon glad – så kan jag ju bara tänka på hur jag själv har det, eller på människor jag känner. Man går ju på bio för att underhållas, inte för att bli påmind eller ”tolkad” av någon. Jag tror jag är rätt ensam om den här kritiken av den filmen, har iallafall inte sett eller läst någon tycka annorlunda.
Arbetarklassen ska lida, bara leva genom sina arbeten, inte vara bildade, inte vara de som står längst fram på barrikaden.
Det är klart jag tänker på det när jag skriver. Det är ju dock väldigt lätta fällor att trilla i när man skriver, misär är ju intressantare att skildra än lycka. Men man får ju ha ett syfte med det. Jag försöker göra så lite som möjligt för att prata om vad arbetarklassen ”tycker”, ”vill” eller ”behöver” för Arbetarklassen är ingen homogen massa som har samma behov och tänker likadant. Det blir så jävla illa när man tänker på det sättet.

J: I texten ”På andra änden av linjen” som publicerades i Världens Ende nr 3 skriver du om hur det är att jobba på callcenter. Jag tänker särskilt på hur du beskriver att klättra i graderna på arbetsplatsen, d.v.s. slippa bli utskälld för minsta lilla fel och få vara obevakad och kunna fuska utan att någon bryr sig och den skrämmande känslan av bekvämlighet som fanns i de privilegier ni erhöll. Såna små privilegier är bara ytterligare ett sätt att splittra arbetarna (vilket du också nämner) och säkert en anledning att många blir konservativa, de bryr sig inte om att systemet är förtryckande för att de själva inte längre är förtryckta i samma plågsamma grad. Hur tänker du kring fenomen som dessa?

T: Jag vet inte, vi visste ju hela tiden att vi tryckte ner varandra för vår egen skull, samtidigt som vi kunde visa på en kollektiv styrka, vi gick ju samman när vi tjafsade om mikrovågsugnen på jobbet, det var ju ett konkret behov vi alla hade nytta av. Men jag vet inte. Jag tror det var nån överlevnadsgrej. Man ville få det bättre, fastän man hade det skitdåligt. Det var ju det här pisset vi försörjde oss på, och då blir man egoistisk av sig. Jag vet inte, men jag tror det ligger i vår natur kanske att agera så. Det är lätt att vara vänsterradikal och sitta hemma och säga att ”arbetarklassen måste stå enade och agera kollektivt” bla bla, när det i praktiken är svårt att uppnå en kollektiv enighet. På alla arbetsplatser. Det är att göra det alldeles för lätt för sig.

J: Var får du stoff ifrån till dina noveller? Hur går skrivandeprocessen till?

T: Jag får idéer av det mesta. Det vanligaste är att jag läst eller sett något på TV. Många noveller får jag inspiration från verkliga livet också. Det kan komma från verkligen var som helst ifrån.
Först tar jag idén och funderar, oftast på väg till eller från jobbet, på hur händelseförloppet ska vara. Vem ska det handla om, vad ska det resultera i och hur ska personen nå dit. Sen låter jag fantasin sköta resten. I princip aldrig använder jag manus eller stödmeningar, utan jag har en historia som jag vill ska sluta på ett visst sätt och så kör jag igång. Det resulterar i att novellerna kan framstå som väldigt levande, som om man beskriver något man själv direkt upplevt, fast det kan vara hittepå rakt igenom. Nackdelen är att det väldigt lätt kan bli skitdåligt, eftersom jag aldrig har genomarbetade bildmanus eller en storyboard att putsa på. Det vanligaste jag får höra är att jag har flyt i mitt berättande, men att jag borde putsa på historierna. Jag skriver ju dessutom allting på en Sense C-105, som är en elektrisk skrivmaskin. Skriva på dator är skitsvårt tycker jag. Lättare att göra på en skrivmaskin, av någon anledning.

J: Varför började du göra Paddsatan? Hur kom du på idén?

T: Jag har gjort fanzines sen jag började gymnasiet. Först ett seriefanzine som var helt jävla bedrövligt som hette ”Socker”, sen gjorde jag ett musikfanzine som hette ”Shitty Weekend” och sen gjorde jag och min dåvarande flickvän ett popfanzine som hette ”Dream my Days away”.
Jag har samlat på fanzines i flera år och alltid velat göra egna, men aldrig hittat min ”grej”. Bara serier blir tråkigt, bara musikrecensioner är lika tråkigt.. så när jag städade ur förrådet hemma hos morsan så hittade jag min gamla skrivmaskin jag fick i mellanstadiet (på den tiden skrev jag berättelser mest för mig själv..) och började skriva på den igen. Det blev till sist en del bra saker, som jag sammanställde och insåg att jag var på väg att göra ett nytt fanzine. Det är det som Paddsatan #1 består av.
Namnet kommer ifrån en kompis som avskyr paddor, medan jag tycker dom är häftiga i sin ”jag skiter i vad du tycker”-attityd, och hon kallade alla amfibier för ”Paddsatan/paddsator” och då fick det bli det. Jag funderade på att döpa om fanzinet till ”Sleipner” och ha en massa nazistattiraljer på omslagen, men det skulle ju bara vara kul en… två gånger.

Jag gör Paddsatan mycket för att använda som ventil. Man ska ju vara så jävla vuxen och seriös annars, ha jobb att sköta, en lägenhet som ska vara ren och hyran ska betalas. Man kan inte bränna hela sin lön på skit och så vidare. Det är en ventil som sagt. Kan spy ut allt jag har inom mig, allt jag hatar, det jag älskar och det jag vill håna. Ingen kan säga emot, ingen förläggare kan dra i nödbromsen och ingen kan ställa sig i vägen. Det är det absolut häftigaste med fanzines: Den fullständiga jävla friheten att göra precis vad du vill och ingen kan säga till dig vad som är snyggt eller är fult. Ditt fanzine är ditt fanzine och är du nöjd med det du gör, så är det bara att köra. Jag skiter i mångt och mycket vad andra säger. En del gillar inte mina noveller, andra tycker jag ritar skitfult och så vidare. Men det är bara att peka finger och fortsätta göra det man tycker är roligt.

J: Har du några favoriter i din fanzinesamling?

T: Ja, jag tycker om punkfanzinet ”Stinkis” (tror dom bara gjorde två nummer) en väldigt stark inspirationskälla på flera sätt. Noveller, intervjuer och hat-serier. Sen gillar jag även ett som heter ”PonnyKlubben” för att det är helt jävla urspårat och fyllt med pedofil-våldtäkts-rasism-förintelsen-skämt. Helt absurt, kolla upp det om du får möjlighet. Sen gillar jag ett gammalt punkfanzine från 80talet som heter Ett Noll Ett, äger bara ett nummer av det fanzinet dock. Bromanders gamla fanzine är bra också, några av hans bästa serier finns i dom, och inte i bokform.

J: Jag gillar verkligen din serie om den finska krigshjälten. Var fick du den idén ifrån? Läser du mycket?

T: Jag har finsk bakgrund själv, och sen gillar jag att läsa om krig och sånt.. så det blev rätt naturligt att rita en serie om vinterkriget. Idén fick jag faktiskt från en Bromanderserie, ”Den öppna gränsen” som handlar om en antropolog som upptäcker en indianstam och börjar ta efter deras incestuösa riter hem till västvärlden. Gillade hur den berättades, och ville prova på att göra en egen biografi.

J: Flera av huvudpersonerna i dina noveller tycker jag kan betraktas som ganska naiva och ibland som offer. De ger sig ovetande eller mot bättre vetande i slag med personer med kapacitet till våld. Hur kommer det sig att du ofta skildrar såna personer?

T: Det har jag faktiskt inget bra svar på. Det är lätt att skildra den rollen för att jag kan ofta känna igen mig i den här naiviteten, att man tror för mycket om människor. Och att det ofta resulterar i våld eller sexualiserat våld beror på att det bara har blivit lättare att skriva om det än mycket annat. Jag kan ju inte skildra någonting annat känns det som, än naiva idioter som far illa ut och blir nyckelfigurer i psykiskt sjuka och/eller våldsamma människors spel.

J: I novellen ”Blod och Ära” beskriver du en vanlig skånsk tjomme som börjar spela i ett nazistband bara för att han inte hittar några andra att spela med. Jag tyckte det var intressant hur han tar till sig vissa rasistiska idéer som klingar väl med frustrationen han känner inför sin egen situation, men tycker att andra idéer, t.ex. den om en världsomspännande juderegering är löjliga och orimliga. Den där mekanismen, skapandet av syndabockar, används ju flitigt av populistiska rasistpartier. Jag tror att huvudpersonens ingång till rasismen liknar många andras. Man köper inte alla idéer, kanske inte ens bryr sig om det verkliga djupet i t.ex. Sverigedemokraternas ideologi utan tar bara till sig en del av propagandan och röstar på dem som en missnöjesgest.
Tänkte du på liknande kopplingar när du skrev novellen? Vad hade du för idéer kring rasism när du skrev den?

T: Absolut. Det hade jag i bakhuvudet. Egentligen snodde jag ju hela idén till den novellen från Smålands Mörker. Det är en riktigt bra bok och Bromander är inne på samma sak i den. Hans huvudperson köper inte rasteorin men attraheras av idén om ”den nya människan” från fascismen. Vissa saker väljer man bort, andra lyssnar man på. Jag tror många lyssnar till högerextrema rörelser och fascistiska rörelser därför att de är de enda som presenterar någon form av vision, även om de är bakåtsträvande (tillbaka till 50-talet) så är de ändå de som har en myt som människor lockas till. Sverigedemokraterna pratar ju om att man ska ta tillbaka folkhemmet, och målar upp en bild av ett fläckfritt Sverige från förr, även om det Sverige dom vill tillbaka till hade massor av problem. Sånt vill människor höra. Dom vill inte höra pajkastning mellan olika slipsnissar eller domedagsprofeter från vänstern som pratar om hur världen kommer rasa samman ekonomiskt, kulturellt, bostadsbristen kommer förvärras, jobben försvinna, folk kommer dö på gatan. Liksom, vill folk vara med i domedagssekter så finns det mängder av kristna grupper man kan ansluta sig till. Vi är svältfödda på optimism och framtidstro. Visst hade jag det i bakhuvudet när jag skrev novellen.

J:Berätta om ditt engagemang i SAC Syndikalisterna.

T: Jag gick med i SAC efter att det var strejk på min gamla arbetsplats, där högg LO-facket de som strejkade (de strejkade vilt f.ö.) i ryggen gång på gång, motarbetade den lokala fackklubben och så. SAC däremot var på deras sida och hjälpte till med strejkvakter, dela flygblad och samla in pengar, tillsammans med många andra. Det imponerade på mig. Sen gillar jag det att man kan tänka sig att gå väldigt långt för att hjälpa sina medlemmar, och att det inte finns några fackpampar som motarbetar det lokala fackliga arbetet. Sen har jag en bakgrund ur Syndikalistiska Ungdomsförbundet, och ser mig själv som syndikalist, så det var ju inte mer än självklart att skriva in sig i SAC när man började arbeta. Fast ska sanningen fram så hade jag jobbat i kanske fyra år innan jag gick med i SAC, men jag har varit med där sen dess. Även i de perioder då jag inte haft jobb. Jag är förtroendevald inom SAC i dagsläget.

J: Jag tänkte återgå till frågan om karaktärerna i dina noveller. Många av motparterna, antagonisterna i dina noveller, är ju mer eller mindre sociopater. Men i ”Fri, men Fast” skildrar du en dömd våldtäktsmans känslor på ett sånt sätt att man motvilligt känner en viss sympati för honom.
Vad har du för tankar kring den novellen?

T: Den novellen är den som jag fått mest lovord för, och samtidigt mest kritik för. Jag ville prova någonting nytt. Man får aldrig veta vad som händer med brottslingar, psykiskt, när dom suttit inne och snart ska ut i verkligheten. En man som döms för våldtäkt blir bara ett namn för allmänheten och glöms bort, och ett smärtsamt minne för den som våldtagits och dennes anhöriga, som aldrig kommer glömma honom för vad han gjort. Men han själv, hur mår han? Vad tänker han på? Det var det jag ville experimentera fram med novellen. Jag tvekade först på att ens publicera den, men någon sa att om man börjar tveka på något man skrivit, då är det för det mesta riktigt bra. Så jag chansade och fick som sagt, väldigt blandat bemötande för den. En våldtäktsman är ju det lägsta avskummet som går att placera på en anstalt, och tillsammans med pedofilerna så utgör de ju det mest hatade av alla kriminella element, t.o.m. andra grovt kriminella avskyr våldtäktsmän. Och dom ska liksom släppas ut från isolerad förvaring ut i samhället, där dom kommer ha en uppförsbacke för resten av livet. Det är ju då det riktiga straffet börjar, anser en del. Novellen slutar ju med att huvudpersonen tar de första stapplande stegen mot samhället. Och han är en fri man, men samtidigt fast för alltid.

Jag tror också att de flesta människor bär vissa drag som kan ses som psykopatiska. Hur vi reagerar mot varandra i olika situationer, t.ex. de känslostyrda, livrädda destruktiva missfoster som många förvandlas till i pressade situationer. Trycker man på fel knappar vid fel tillfällen kan ju verkligen vad som helst hända. Allt är ju kontrollerat av olika spärrar i ens huvud, som hindrar en från att släppa på moralen och sunt förnuft och istället övergå till instinkter och aggressivt beteende. Det tycker jag är väldigt lockande och väldigt engagerande att skriva om. Kanske därför mina antagonister inte bara är ”taskiga snubbar” utan våldtäktsmän, mördare och fan och hans moster.

J: Hur stod du ut med att jobba på callcenter?

T: Den gyllene regeln är att göra så lite arbete som möjligt för att stå ut. Om du bara går till jobbet för att jobba så kommer du bli dum i huvudet. Du måste göra saker vid sidan om som inte är arbete (surfa på Facebook, ta långa fikaraster) eller tänja gränser och göra jobbet roligt (presentera dig som diverse b-kändisar, råka sticka in könsord mitt i meningar av misstag.) Allt man kan komma på för att få tiden att gå snabbare och så dina huvudsakliga arbetsuppgifter ska kännas roliga att utföra. Det är ett konstant projekt som vi på mitt callcenter gjorde för att överleva på arbetsplatsen. En del av oss vägrade använda headset för att inte ”bli” callcenter-arbetare, utan vi var ”bara någon som pratade i telefonen och fick betalt för att göra det”. jag gav upp efter ett halvår .

J: Hur gör man för att inte använda headsetet?

T: För att slippa använda headset så kan man antingen ringa med en vanlig telefonlur, eller som när man fick sitta i ett rum själv (kanske att man var den enda som jobbade på ett visst projekt) prata genom högtalare. Då kunde jag sitta på golvet, lutad mot väggen och dricka kaffe och ändå ringa och intervjua människor. Tror jag fick göra det en gång bara, men gosse vilken arbetsdag det var.

J: Vad skulle du säga att du vill skildra med det du skriver?

T: Jag har väl inget riktigt mål så med skrivandet, jag tycker om att ventilera mina egna tankar och känslor genom skrivandet. Det är det. Jag försöker väl i viss mån skildra hur det är att vara ung arbetarklass på 2000-talet, fast det låter så pretentiöst. Jag skriver om och för klassen, kan man säga. Jag blir glad när jag får mail av folk som läst Paddsatan och känner igen sig i karaktärerna i novellerna, eller håller med mig i de politiska sakerna jag skriver. Det är det bästa betyget man kan få, och i mångt och mycket skriver jag för dom.

J: Den mest utnötta frågan: vad betyder DIY för dig?

T: Att man gör allt själv, hehe, som det betyder. Man behöver inte ha massor av pengar i plånboken eller glansigt papper för att åstadkomma stordåd. Jag tycker det är en hel filosofi och ett synsätt som verkligen gör att människor kan maximera sin egna förmåga att skapa. Ingenting som håller tillbaka, utan det enda som sätter stopp är fantasin. Av just den anledningen är DIY en superviktig princip och ingenting som får glömmas bort. Det är tråkigt att så många börjat glömma DIY och inte vill eller ”pallar” göra saker själva. Varför måla en banderoll när man kan beställa en tryckt över internet, varför göra en a5-tidning när man kan betala för att få den tryckt på glansigt papper och så vidare.

J: Vad har du för planer för Paddsatan i framtiden?

T: Det vet jag faktiskt inte. Paddsatan har blivit någonting jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag tänkte bara göra ett nummer och ha lite olika tramsgrejer i. Det var inte ens tänkt att bli ett nummer till efter det första. Men det blev det, för allt jag ville göra fick inte plats i nummer ett. Och när nummer två var klart så hade jag redan börjat jobba på nummer tre och så vidare. Jag har fått in vanan att jag gör två nummer samtidigt hela tiden, för vissa saker passar inte in i samma nummer (tre noveller per nummer t.ex.) det är därför jag kan hålla produktionstakten jag har, för att jag hela tiden har två nummer i rullning. När du får det här mailet (2013-08-02 runt kl 21:00) så har jag mer eller mindre gjort klart nummer #8 och #9.
Men allting har ju ett slut. Visst har jag tänkt på det ibland. Jag vill inte att Paddsatan ska utvecklas och bli tråkigt och någonting folk knappt orkar läsa. Jag blir helt till mig av lycka när människor säger att man får ett sug av att läsa mer, att det är riktiga sidvändare och att dom aldrig läst något liknande. Det gör så jävla mycket för mig. Jag har aldrig fått uppmuntran att fortsätta skriva någonstans, och jag har aldrig tyckt att jag varit särskilt bra på det. Jag skriver mest för att jag kan. Och människor verkar gilla det. Det gör mig riktigt, riktigt glad.
Jag vet att Paddsatan inte kommer hålla för evigt, tillslut får man väl skrivkramp eller lessnar på att inte kunna ”utveckla” formatet. Då lägger jag väl ner.
Hellre lägga ner fanzinet när det varit x antal nummer man är stolt över på raken, än att dö sotdöden med 3-4 katastrofusla pissnummer man helst förtränger.


Läsning på releasefesten för ”Korrespondensteorin”

Var? Larrys Corner på grindsgatan 35!
När? 8 november kl 18:00
Jag är dum i huvudet och behöver ett Facebook-event! Länk

Kom och fira att Henrik Bromanders nya novellsamling Korrespondensteorin släpps.

Uppläsningar av Henrik Bromander och Tommy Sundvall!

Musik och förfriskningar!

Köp boken till ett billigt pris!

***

Korrespondensteorin är en bok om vår tids besatthet av autenticitet. Den innehåller sjutton texter om bland annat handikappskonst, antifascism, Jean Genet, kvinnlig vänskap, Göteborgsandan, kroppsliga sekret, psykvården och det svenska försvarets förfall. Gränsen mellan fakta och fiktion är flytande och knivskarp på samma gång.

Henrik Bromander var senast aktuell med den kritikerrosade serieromanen Smålands mörker. I sin nya novellsamling visar han återigen prov på inkännande människoskildringar och en förkärlek för bisarra detaljer. Han vänder också blicken mot sitt eget liv i nutid och dåtid.

Några av texterna har tidigare publicerats i bland annat Brand, CONST Literary (P)review, Det grymma svärdet, Subaltern och Världens ende, medan andra är nyskrivna.

Boken innehåller ett förord av Pär Thörn och illustrationer av konstnären Ekta.