Nytt projekt: Revkrematoriet

För er som vill läsa mer av mina serier (som dyker upp ibland i Paddsatan) så kan jag tipsa om mitt nya projekt revkrematoriet. En serie från senaste Paddsatan är med, annars är det bara nytt material.

Det kostar 20 kronor att köpa det kommande numret och tjinga det redan idag, det är ganska liten upplaga det gäller.

Annonser

SPX

I år är det ju SPX, eller SiS (stockholms internationella seriefestival) igen. Datumet är 7-8/5. Jag kommer sälja Paddsatan hos Det Grymma svärdet på lördag & söndag.


Lite anspråkslös reklam

PS


Tumblr

Ja, vad fan det nu ska vara bra för.. nu finns jag där också.


Nu finns #19 hos återförsäljarna

Nu ska #19 finnas på följande bokcaféer:

Och det finns ett par nummer kvar om ni vill beställa.


Lyssna på Musse

psm


Brandtal till de närmast sörjande

Följande text är ett viktigt stämningsläge som behöver dokumenteras och spridas för min skull men också för er som läser Paddsatan och tycker om det jag gör. Att ha följare och folk som ta del av ens skrivelser, tankar och känslor är inte bara någonting fint och oproblematiskt. Det känns väldigt bortskämt att skriva det, när jag har kamrater som själva gör fanzines och bara sprider det till sina närmsta vänner, för att inte tala om alla som gör fanzines men aldrig vågar visa det för någon. Den här texten är inte till er.

Den här texten är till konsumenterna.

Tal till de närmast sörjande

(Inledning/förordet i Paddsatan #19)

Kom ihåg att aldrig prata med andra om det du gör. Den yttre påverkan kan vara lockande att få ta del av, ”vad kan jag göra bättre” ”vad tyckte du om det här” men i samma veva som du börjar åtrå andras åsikter om ditt skapande så börjar du flytta makten att diktera densamma till åskådaren: Den som inte behöver ta hänsyn eller konsekvenser av ditt verk. Man kan se det som relationen mellan arbete och kapital, där arbetaren tar makten över kapitalet och sätter det i sin kontroll eller i ett förvanskat underläge, beroende på vilken terminologi du väljer att använda. Det gjorde jag alldeles för lättvindigt samtidigt som jag alltid varit mån om att lyssna på vad folk har att säga om de olika alster jag spottar ur mig. Om människor dessutom är beredda att betala för mitt fanzine, så måste de ju dessutom vara den bästa gruppen av människor att fråga om råd i hur man ska vara i vissa situationer eller hur man ska förmedla något eller liknande. Det finns helt enkelt en mall att följa; ett slags schema över i vilken ordning saker ska få gå till och vem som säger vad och när man ska säga det.

Det skapar en motsättning som blir svår att bräcka, för som det är med gentrifiering så är det redan försent när man lägger märke till det. Det första året var jag helt obrydd om vad jag gjorde. Jag kunde använda paddsatan som en sandlåda för att prova nya sätt att teckna på, formulera tankar och känslor (därför de fem-sex första numren är ganska spretiga i innehåll och medel) för att sedan börja träna på min skrivförmåga. Den stora behållningen låg alltid i att jag hade övertaget. Det vill säga, jag hade den totala makten över sidorna och vad jag skulle sätta på dem. Det är lätt att hamna i en euforisk tankegång om att ingenting är möjligt och att man kan åstadkomma precis vad som helst bara man försöker sig på det.

Det är just här som konflikten uppstår. För ju friare man är, desto mer låst är man i föreställningar om vad som är ”typiskt du” och helt plötsligt börjar dina läsare att framstå mer som kritiska konsumenter än som dina vänner som tar del av dina alster. Du har gått från den på festen som kan ett trolleritrick, som ingen dömer ut ifall du misslyckas när du ska demonstrera det, till att ha blivit den här cirkusartisten som folk betalar väldigt mycket pengar för att få se uppträda och misslyckas du så är det inte bara personligt utan också professionellt. Du får inte misslyckas. Det står för mycket på spel och det finns inte andrum för andra tillfälligheter.

Du har gått från den på festen som kan ett trolleritrick, som ingen dömer ut ifall du misslyckas när du ska demonstrera det, till att ha blivit den här cirkusartisten som folk betalar väldigt mycket pengar för att få se uppträda och misslyckas du så är det inte bara personligt utan också professionellt. Du får inte misslyckas.

För att undvika att köra fast i enslighetens spår och bara göra upprepningar av vad man tidigare gjort, så drivs en skapare, oavsett om det är en musiker, tecknare eller en clown, till att hela tiden försöka utveckla sitt nummer. Man är aldrig så bra som den där sista föreställningen, skivan, fanzinet etc. Och ju större publik du har att jobba mot, desto svårare blir det att vara fri och obrydd i sitt skapande. För tillsist blir allt på deras villkor. Det är inte medvetet från deras sida, tvärtom snarare, de vill ju ingenting annat än att man ska lyckas med det man gör och är glad för din skull. Stöttande och skulle inte sluta prenumerera om det var ett nummer som inte var skitroligt hela vägen. Just för att det är dina vänner.

Men samtidigt som de är dina vänner, så blir de till dina kunder. Jag fick för många prenumeranter så jag började sortera dem i ett prenumerationsregister, vilket föll mig ganska lätt i smaken att göra, en sorts naturlig reaktion från min sida, då jag jobbar med just prenumerationshantering på en veckotidning. Det här registret blev nästan ett självändamål att hålla uppdaterat och tillsist så började jag bävra inför att färdigställa ett fanzine. Innan var det som att springa i mål när man lägger originalen i kopiatorn och börjar kopiera upp kopia efter kopia, en slags längtan att ”allt slit kommer till vägs ände, här är resultatet av alla timmar du lagt ner på ditt arbete” men nu har det mer reducerats till ”kopiera snabbare, jag måste skriva 100 adresser på 100 kuvert och köpa frimärken för hur mycket pengar som helst” eller som jag har dragit nytta av att kunna göra: Använda portomaskinen på jobbet men få avdrag på lönen. Och Paddsatan har blivit dyr att tillverka.

Nu kan det te sig provocerande. Jag har ett fanzine som når ut till över 100 personer, över 100 fasta prenumeranter, vänner, bekanta, totala främlingar och deras kompisar. Det har blivit ett uttryck ”Paddsatan-Tommy” och det hade varit charmigt tills det nådde till den nivå att jag började få ”Det här borde fungera i Paddsatan” och få tips från andra. Där nånstans började en panikkänsla inom mig skapas. Var jag ett varumärke nu? Finns jag? Vad är Paddsatan och för vem är det till?

Jag kollade i gamla mailkontakter och försökte luska ut hur det hade kunnat bli såhär. Jag kunde utröna en sammanhängande tendens och det är att Paddsatan är så bra för att det är så rock n roll-obrytt. Det bara spretar åt alla håll, retar folk och novellerna har ett klart arbetarklassfokus och jag är bättre än min stora idol Henrik Bromander på att skildra i text bla bla. Saker som betytt mycket för mig att höra och jag minns än idag när jag högläste ur Det Grymma Svärdets totalhyllning av mig inför en kompis, det var i min gamla lägenhet i Haninge och det var på toppen tyckte jag. Då var det roligt att göra fanzines. Roligt att byta band på skrivmaskinen, roligt att bolla idéer över internet, roligt att dela med sig och höra på folks åsikter, man längtade efter recensionerna i andra fanzines och trots att vår sfär är ganska liten så är den väldigt duktig på att uppmärksamma det som är nytt och populärt. Utan att jag hann tänka på det så började förfallet. Paddsatan började gå på tomgång tyckte jag och det hade redan hunnit börja innan jag kunde dra i nödbromsen och börja reparera det. Jag försökte hitta nya sätt att uttrycka mig på och jag vände på olika idéer och lyckades haspa fram nummer efter nummer där jag i alla fall kunde gå som Nöjd, men inte Stolt längre. Stolt var jag sist när nummer #4 kom och det var fan i december 2012. Det är ett tag sen. När nummer #17 åkt till prenumeranterna så började jag självkritiskt granska mig själv. Ett beteende som inte funnits där på samma sätt som innan, för hur kul det än var att skriva, så var känslan av att ingen kunde döma en, ha åsikter om det jag gjorde utan jag hade total kontroll över min egen verksamhet – oslagbar. Det är den häftigaste känslan en skapande människa kan uppleva. Känslan av att allt går att göra och jag gör det så jävla mycket jag vill och på det sätt jag vill är underbar. Den är starkt beroendeframkallande och vid minst ett tillfälle så har jag suttit och skakat medan jag tecknat och fått svindel över att jag är något på spåren. Att någonting helt fantastiskt är på väg. Lite som det måste ha känts när man grävde upp dinousarieskelett för första gången. Nu kommer en vändpunkt, något kommer ske nu.

Och den känslan är svår att finna. Jag börjar känna mig desto mer som en knarkare som är slut på idéer men förväntas leverera. Och det jag försökte leverera, nummer #18, blev dissat. Och det av mina läsare, inte av mig. Och innan det ens kommit ut. Det blev svårt att hålla uppe garden och jag gick med på att vissa saker kanske var stötande, det är kanske inte helt okej att ha med nakna 20åringar, transofobi eller driva med utvecklingsstörda.. eller ha med serier om att fascismen ska segra och förinta alla idioter. Eller Ola Lindholm som rövknullar barn. Eller Skurt som blir gruppvåldtagen av Kermit och Grodan Boll. Eller ett omslag som består av en arg pappa som jagar sitt blåslagna nakna barn och ska ge det mer stryk. Och där började jag ändra i mitt eget skapande på grund av yttre påverkan. Och sen lite mer. Och lite mer. Och tillsist hade halva fanzinet förändrats. Helt plötsligt var ett redan relativt tunt nummer så tunt att det inte gick att stå för det längre. Jag slaktade skiten. För första gången någonsin.

Det sjuka är för att ett halvår- år sedan så hade jag sagt fuck you jag skiter väl i er era jävla idioter, jag gör vad jag vill. Men jag kände inte så längre. Provocerande konst är så himla roligt, men det tog slut där. Det fanns ingenting kvar för mig längre. Jag orkade inte bry mig. Och det jag ville prova på och göra kul var inte kul. Det fanns inget intresse att se på min skit om den såg ut såhär. Känslan av att någon annan bedömde ens förmåga att skapa och diktera vad som är okej och inte var för påtaglig. Det här jag säger till andra om att inte låta sig påverkas, det är ju en paroll, ett ledord, som jag fortfarande vidhåller starkt vid. Vill du rita en katt som knullar ett barn som röker hasch? Ja, kör på för fan. Vem ska stoppa dig? Skit i det där. Gör din grej. Men när det blev för stort så fanns det helt plötsligt andra spelregler. Det borde jag ju förstått också. Bara hållit fanzinet till de närmast sörjande så jag kunnat passera med vad som helst på vem som helsts bekostnad. Men det springer ikapp en. Alldeles för fort.

Så det blir mer av en utmaning än jag tidigare trott att göra det här fanzinet. Jag får helt enkelt acceptera tidens utveckling och försöka dra Paddan genom denna stormen.